Jantelagen & Vem som helst kan göra't!
När jag träffar någon ny person sätter ofta jantelagen igång i huvudet: "du ska inte tro att du är nåt". Jag undviker ofta att berätta var jag egentligen studerar eller var jag bor/bott, eftersom jag är rädd att ses annorlunda. Jag inbillar mig att vissa då anser att jag tror att jag är bättre än dom.
Förmodligen är en stor anledning till detta tänkande, att jag mailade med en f.d. klasskompis i gymnasiet när jag var utbytesstudent, och hon berättade att nya tjejen i klassen som nyss varit på utbyte la in en massa engelska ord när hon pratade och därför betedde sig som om hon ville visa sig viktigare eller coolare än de andra. När jag i min tur började i en ny klass året därpå aktade jag mig noga för att inte lägga in engelska ord. Istället pratade jag lite långsammare ibland, när jag letade efter rätt ord.
Än idag har jag inte riktigt kommit över den där känslan. Jag försöker lära känna människor ett tag innan jag till slut blir tvungen att svara på en direkt fråga som "var studerar du?". Annars har jag blivit proffs på att svara undvikande.
Jag tror absolut inte att jag är bättre än någon för var jag bor/bott. Vem som helst kan göra det jag gjort, i Sverige finns goda möjligheter för att låna pengar för studier och stipendier dessutom. Jag har bara följt mina drömmar, och det är ju olika vilka drömmar man har. Vissa är hemmakära och stannar på samma ort hela sitt liv, och det kan jag verkligen förstå att vissa vill. Jag hoppar alla inser möjligheterna av att uppfylla sina drömmar. Jag hade en gång en dröm att bli pianist. Den drömmen gick i kras i januari 2007. Senare det året flyttade jag till Dubai, för jag hade fått en gammal dröm, som blossat upp igen. Tur att det är i teorin så lätt att flytta. Den drömmen kan många uppfylla.
Det är kanske dags för mig att våga lita på att människor inte ser mig som uppnosig bara för att jag berättar lite om mig själv.
LG
Förmodligen är en stor anledning till detta tänkande, att jag mailade med en f.d. klasskompis i gymnasiet när jag var utbytesstudent, och hon berättade att nya tjejen i klassen som nyss varit på utbyte la in en massa engelska ord när hon pratade och därför betedde sig som om hon ville visa sig viktigare eller coolare än de andra. När jag i min tur började i en ny klass året därpå aktade jag mig noga för att inte lägga in engelska ord. Istället pratade jag lite långsammare ibland, när jag letade efter rätt ord.
Än idag har jag inte riktigt kommit över den där känslan. Jag försöker lära känna människor ett tag innan jag till slut blir tvungen att svara på en direkt fråga som "var studerar du?". Annars har jag blivit proffs på att svara undvikande.
Jag tror absolut inte att jag är bättre än någon för var jag bor/bott. Vem som helst kan göra det jag gjort, i Sverige finns goda möjligheter för att låna pengar för studier och stipendier dessutom. Jag har bara följt mina drömmar, och det är ju olika vilka drömmar man har. Vissa är hemmakära och stannar på samma ort hela sitt liv, och det kan jag verkligen förstå att vissa vill. Jag hoppar alla inser möjligheterna av att uppfylla sina drömmar. Jag hade en gång en dröm att bli pianist. Den drömmen gick i kras i januari 2007. Senare det året flyttade jag till Dubai, för jag hade fått en gammal dröm, som blossat upp igen. Tur att det är i teorin så lätt att flytta. Den drömmen kan många uppfylla.
Det är kanske dags för mig att våga lita på att människor inte ser mig som uppnosig bara för att jag berättar lite om mig själv.
LG
Kommentarer
Trackback
